att gilla

Har inte skrivit ett ord på månader. Som att jag bryter av en liten bit av mig och släpper, pfshhh (blåser det iväg i vinden). Men är inte tom på mig själv, är snarare fylld. Fylld av så mycket känslor och lycka, pirr i magen som en kastrull kokande vatten där locket lyftar och allt pyser ut. Är så fylld med allt att jag inte har några ord att pränta. 
 
Saker som jag finner underhållande: skriva en sida dagbok i månaden, min synonymordbok, historieätarna, att få böcker men inte ha någon ork att läsa dem. 
 
Jag gillar att det aldrig blir vinter nu, jag gillar att se alla arga och regnvåta människor som hatar sina liv och sina jobb, den knepiga politiska situationen och deras dåliga pension.
Jag gillar kvinnan i den obehagligt stora glamourpälsen som köper kalkonfoccacia till tiggaren vid stortorget. Jag gillar den där snusen jag tar på lunchrasten tillsammans med grönt te som jag ändå inte dricker förrän rasten är över. Jag gillar när solen trotsigt skiner igenom några gråsvettiga moln och allt liksom bara lyser upp i några sekunde (här också; kokande kastrull-pirr i magen, fattar ni vad jag menar när jag skriver så?) Jag gillar äggamackan jag fösöker äta så ofta som möjligt, med extra mycket kaviar och extra mycket löskokt ägg. Jag gillar att känna mig febrig på en lördagskväll och bara krypa ner under täcket och titta på love actually. Jag gillar de små lapparna han gömmer i mitt rum i ni och nä, som jag hittar veckor senare. Jag gillar att boka flygresor halv ett på natten och inte ens veta om man får ledigt från jobbet men inte riktigt bry sig för det ordnar ju sig, eller hur?
 
Jag gillar alla de där små sakerna just nu, som tillsammans blir en sådan bra helhet att man inte får plats med ord i ett worddokument. Jag gillar er med puss

fragment av ett rådande liv(lol)

 
Livet: 
Har insett att jag hellre ligger inkapslad, insnurrad, fängslad av armar och ben och person jag vill ha (begär) än går upp 06:43 och lär mig.
att allt endast behöver innehålla hemmarullade cigaretter och twin peaks-maraton
(jag hade kunnat ge upp kaffe för dig)
att, nu kan snart allt bara beskrivas med dofter och ljud.
Magen: hit trillar alltid hjärtat till slut, ahhhhhhhhhhhhhh
Hjärnan: (TOMGÅNG)
Leende: träningsvärk
Självkänslan: hmpf.
 
The Asabear and me conquering the world. 1995 to present. 
 Hand i hand, för det är det jag gillar bäst, och solen lyser när den ser oss. 
 
"du är den envisaste och dummaste personen jag vet" (armar som finkar in mig)
 
Saker att störa sig på med mig:
att jag diskar fel och tar sönder stekpannor
att jag somnar när jag lovar att vara vaken (plus att jag snarkar och jag vet att du säger att det är fint och det i sig är en fin lögn)
att jag säger för mycket och för snabbt
att jag ställer alarm på mittemella-tal
 
dofter som jag inte funderat över värst mycket förut:
- pollen
- tobak
- vardagsavsky
 
 
 
 

Om att definiera sig själv/om att lösas upp:

Om att definiera sig själv/om att lösas upp.

Jag: ett samlat, slutgiltigt resultat av alla spegelblickar som jag fångar i luften när omvärlden ser på mig.

Jag: att identifiera sig med grupper.

Jag: tre koppar kaffe till frukost, håret i tofs, koncentrerad men samtidigt en substans som sipprar genom de sociala murarna som annars kväver en.

Jag köper kläder som ska skrika ”det här är jag”, men när jag känner på 30 % polyester 70 % bomull är det bara tyg och inte jag alls. Med mina fingrar kan jag riva sönder, med min intuition kan jag skala bort tygets skönhet och börja ogilla, börjar jag då ogilla mitt jag.

Om mig själv skriver jag helst i tredje person. Det är lättare att greppa och förstå en ”hon” än ett ”jag”. Du kan se dig som ”hon” i alla texter du läser, känna ”hennes” ojämna puls, vandra kring ”hennes” tankegångar och se dig själv i ”hennes” tafatthet.

Jag: läser böcker, äter mackor, tänker högt. 


d-d-d-dansa

Kväver mina skratt, fnyser åt smugenhet, din smygande räka. 
Jag kan ta mig an världen, jag kan skratta jag kan le 
Bita dig
Vart vi än springer så springer du bakom mig
Fem filmer på raken, inte en enda tår.
Gammal sång dunkdunkdunk. Kattgnes, krålar in och gömmer mig i sången ah, fint. 
 
Sångsäng, huvudvärksdrinkar 5 cl forgetfullness 7cl LÖVE. 
 
I LÖVE YOU din motherfucking underbara värld. Med dig ska jag gifta mig med, jag och världen mot the universe. (vem röstar mot, alla röstar för)

Vem är jag ens?
drömmar om dans = lycka 
Jag är ganska lycklig faktiskt
HA wow

nykläckt

Jag är Agnes och jag tar världen med storm. Jag sveper omkull dig och du ligger på rygg. Du ska lyda mig för jag är drottning över ingenting.
Jag plockar nötterna ur müslin och lämnar kvar det äckliga. Jag dricker två liter saft om dagen
Jag ÄR den nykläckta fågelungen.
Jag tar två steg i taget för jag kan. Hundra gånger halkar jag på känslovägen fram men jag har knäskydd och vingar för jag ÄR den nykläckta fågelungen.
 
Jag är drottning över ingenting och jag befaller dig att lyssna till ljudet av mig när jag drrrrrrrrrrunknar. 
Det låter grrrrrrrrrrrrurrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr. 
Älska mig men klappa inte mig för då ändrar jag doft. Och doften av nykläckt fågelunge är den finaste doften som finns.
 

10

Det är så mycket jag inte vet eller förstår mig på.
Jag funderar på vem jag är och om jag faktiskt mår bra. Jag tror inte det, jag tror jag är ledsen väldigt mycket och ganska ofta. Jag vet inte varför jag så ofta har en klump i magen som vrider runt och gör ont. Att den existerar gör ont och dess tyngd gör ont.
 
Jag förstår inte varför jag alltid lyckas ge ett sken av att må så bra när jag faktiskt är så ledsen. Det är inte riktigt att sätta på sig en mask och agera utan snarare ett instinktivt beteende som ligger i grund för en känsla av självförsvar; att jag måste försvara mig mot omvärlden. Jag vet inte varför
 
Jag har så svårt att formulera mina känslor de är som om de är inlåsta i den där oformbara klumpen i min mage och jag vet att det är lättare att skratta än att falla isär så jag faller isär när jag är ensam istället. Det är okej då.
 
Jag vill inte vara ledsen men jag vet inte riktigt hur man blir glad. Detta låter så deprimerande och sorgligt. Men det är så bokstavligt talat as well.
 
Tror att man kanske inte alltid ska skriva allt bakom fina formuleringar, ibland är det kanske lättast att skriva allt rakt upp och ner även fast det låter lite mer sorgset. Och kanske blir man faktiskt lite lättare när man skrivit ner det. 
 
Så detta är väl mest för mig än för någon annan, kanske inget att lägga tyngd vid. Jag vet inte, jag är splittrad.
 

november

Snart är det november och jag mår illa. Spring, spring inte, oktober snälla stanna. Jag håller dig i mitt järngrepp du håller med mig om att du är för kort och väntar på mig en timme. En timme räcker inte fattar du väl.
 
Jag håller ingen i handen och jag hatar ingen. Jag är trött på människor, trött på personligheter, är så trött.
Får ångest av en storm som fångar mig inomhus och när jag springer ut för att känna så känner jag verkligen den så-fucking-mycket. Den skakar verkligen mig, trycker mig åt alla håll och jag skrattar och det pirrar i magen. Att en vind kan få mig att må bra. Knäppt.
 
Jag bryter ner mig till minsta beståndsdel och ser på mig själv ur ett makroperspektiv. Jag pekar på nästan alla delar och säger fel fel fel felfelfelfleflefleflel. Öhk. 
 
Om kvällarna mår jag alltid illa och jag förstår inte varför. Jag har en liten aning men jag vet inte hur jag ska förklara den teorin och koppla den till verkligheten.
 
Skolan ger mig alltid ångest, är jag inte bäst i skolan är jag ingenting och då stannar jag hellre hemma och gråter tårar. Det är så fucked up äckligt att man ska må så. 
 
Jag skriver en novell och jag blir relativt nöjd. Alltid relativt. Aldrig tillräcklig (mitt motto typ). Jag kluddar och jag tänker att jag borde så mycket. Att jag måste ha självdisciplin men det har jag aldrig. Aldrig någon jävla kontroll över mig själv (eller jo, aldrig är en överdrift ibland har jag så bra kontroll att jag blir rädd för kontrollen, släpper den och försvinner ner i en brunn av självförakt och självhat).
 
Jag är så dum mot mig själv, måste sluta vara det. Jag är inte redo för november för mer mörker kylafrysaintillbenenmittblodstelnaroj. Är absolut inte någonsin redo för december. December är min sämsta månad, sämre än mtoms. Då är det illa.

Känslor när man var liten

 
En gång när jag var liten var jag på stan med min mamma. Vi var inne i en affär och jag gick ner till barnavdelningen där hon sen skulle hämta mig. Men hon kom aldrig och jag trodde hon lämnat mig. Jag sprang upp för alla trappor och skrek "MAMMA MAMMA MAMMA". Ingen reagerade, alla var stumma vuxna monster som inte såg ner på mig som liten var. Jag sprang ut och letade, hon var ingenstans - jag var lämnad, jag förblev lämnad. 
Nej, jag blev hittad till slut men den där känslan som slog mig då slår mig ganska ofta i ansiktet, en rå käftsmäll. 
 
En gång när jag var liten var jag ute i havet med min syster och min mamma. Då dog jag nästan, mitt liv tog nästan slut då när jag var kanske tre år. Jag kommer ihåg känslan när man på riktigt förstår innebörden av att inte kunna andas. 
Vi var ute på en sandbank och jag ville gå in, men ingen vill lyssna till den som liten är så jag började gå själv och sandbanken tog slut. Vattnet steg runt mig men jag forstatte gå och jag tänkte att jag SKA till stranden. Jag hoppades att en ny sandbank skulle börja snart men det gjorde den inte. När hela min kropp var under vatten hoppade jag för att försöka få luft. Jag kommer ihåg den känslan av att inte kunna andas. Jag känner den ibland, känslan av att vara under vatten och inte kunna andas. 

hittar dig varsomhelst

jag tittar mig i spegeln. klockan är 00.31
klockan är 00.31, 5 glas vin
jag ser mig i ögonen. mina ögon är blågröna
det
är
obehagligt
när jag ser mig i ögonen ser jag någon annan jag tänker "vem är du, föddes du också i lund, upplevde du allt jag gjorde, vem var du, vem har du varit fram till denna sekund, är du verkligen jag"
 
det kändes som att jag såg ner på mig själv
jag tror jag gjorde det
det gjorde ont. blågrönt gjorde ont in i själen
klockan 00.31, 5 glas vin, sveper den sista slatten ur det sjätte och det svider i halsen
 
anteckning ur min mobil som jag läser nästa dag när jag vaknar:
Agnes du fucking klarar detta du är bäst ok?
Läs detta imorgon och snälla tillåt dig själv att älska dig för en gångs skull
 

Tyvärr, Agnes i past tense. Ibland vill man saker mer när man vet att man kommer glömma dem till dagen efter om man inte skriver en anteckning om dem. Förlåt.

hej

Oj vad många ni helt plötsligt blev, varifrån kommer ni alla nya? 
Och vem är ni? Sånt är alltid kul att veta.
 
 

agnes en halv midnatt bland blommor

 
 
samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla.
så mycket strunt, så som man sitter och romantiserar det som inte är vackert. Jag kramar om det som dödar, sitter och tittar på avstånd och tänker att det är fint när det egentligen är två cancerlungor som gråter. hmm
 
Vad förtjänar vi? Förtjänar vi att komma ihåg varandra?
 
"Vilken buss tar du?
4:an,
Aha, jag tar 2:an"
 
kyssar och hångel i natten, tusen tunga tankar.
 
"puss, jag tycker om dig"
 
puss, jag gillar dig med, pusspusspusspuss. vill vara där när du tänker på mig och då vill jag sätta på mig min tankeläsarhatt och se in i din hjärna och se hur du ser mig, det är ingen spegel, ingen avbild det är jag från rätt håll med ögonen som har olika form och läppar som kan forma orden puss jag tycker om dig.
söker i ett blomskapande land, kanske hittar. vet inte ofta ibland aldrig men det händer även att jag vet precis.
lever diffusa liv. what
 
 
 

ingen behöver egentligen läsa och jag orkar inte läsa igenom för jag vet inte ens vad jag vill säga med detta.

Nu måste jag skriva igen. Jag måste skriva för jag var tvungen att springa, jag var tvungen att springa så snabbt som jag aldrig sprungit förut. Utan överdrift, jag vet det för jag brukar ta tiden. Jag ville springa bort från mig själv, eller nej, ut ur mig själv. Jag ville betrakta mig själv från fågelperspektiv och se min ynkliga siluett försöka springa bort från en person som är mitt eget jag. Jag sprang så snabbt att jag inte kände mina ben och så snabbt att jag inte förrän jag slutade springa insåg att jag grät. Inget hulkande utan ensamma, äckliga filmtårar som bara overkligt smörigt tyst silade ner för mina kinder.

Just nu avskyr jag mig, jag avskyr mig så brutalt mycket. Jag vill tömma mig på allt, jag vill plåga mig själv och få mig att känna all den ånger, skam och förtvivlan som jag förtjänar att känna. Jag tvingar mig lyssna på musik som sprättar upp mig inifrån, tvingar mig blöda på marken tills jag försvinner helt och hållet.

Jag har glömt bort hur man reagerar. Jag har övat på att vara den Agnes som människor känner så länge att jag glömt bort vem jag verkligen är. Jag har glömt hur jag ser ut egentligen. För jag ser mig genom någon annan Agnes ögon. Jag är inte jag. Vem är jag? Jag är en hemsk människa.

Och räkna alla texter, räkna varenda. Jävla. Mening. Och se att de alla handlar om olycka innerst inne. Räkna vartenda ord. Räkna dessa tvåhundra femtiofyra orden av olycka. Räkna dem och gråt med mig.

Vem är jag. Vem är jag. Vem är jag.

Vem är jag när jag säger att jag vill ha ensamheten, att det är ensamheten som jag så desperat klänger mig fast vid för rädslan att falla mot något otryggt. Äsch, jag snackar bullshit. Vi vet det alla och jag måste bara tömma ut, spy ut mina känslor som inte är mina längre, jag har gett bort varenda en av mina känslor. Utan att du vet att du fått den kanske det är just du som fick min lycka, du som fick min kärlek, du som fick min ambivalens.

Nej, ambivalensen bor kvar i mig.

Jag måste lära mig vem jag är igen, jag måste lära mig att jag inte förtjänar någon, något. Det är inte bra att glömma sådant. Det är inte bra att glömma vem man är även fast man inte har någon aning ändå.

2013-09-02


utdrag ur längre texter jag skrev 2008/2009

Kapitel 3

Clara har lagat till en köttgryta. Den smakar mest vatten men Elliot har snart allt i magen. Hon måste skynda sig in på rummet för att tankarna inte ska smälta ihop med Claras tjatter som går ett i ett.

Hennes tankar har inte flyttats en millimeter från de underliga gröna ögonen hon stötte på idag.

Jack.

Hon har druckit en hel hink med kokande vatten, känns det som. Hela magen bubblar sönder, som om hon druckit oändligt med sockerdricka. Hon böjer sig framåt och trycker på magen för att bubblet ska försvinna, men det blir bara starkare och starkare och till slut känns det som om hela hennes mage lämnat kroppen. Åkt iväg med en knippe färgglada ballonger på väg till landet ingenstans.

Elliot tar fram anteckningsblocket och skriver så fint hon kan:

 

Min mage har gett sig av. Den vandrar omkring bland molnen och pirrar.

Jag tror det är någon som förhäxat mig. Jag tror Han har förhäxat mig. Min värld har förvandlats av ett par underligt gröna ögon. Dem fångade mig, la mig i en lite låda och kittlade min mage så att den kokade upp.

Jag vet inte ens Hans namn.

 

Elliot kan inte vara uppe längre. Det är ansträngande att ha en mage som svävat iväg med ett knippe ballonger.

Clara sover redan, hon har morgonpasset på jobbet imorgon.

Minut för minut tickar förbi och Elliot finner sig själv sittandes i fönstret.

Hennes fönster är stort och inramat av vitt trä.

Natten är svart som döden. Elliot viskar ut mot natten.

”Varför var du tvungen att ge mig de underliga gröna ögonen, varför?” Hon viskar så tyst att hon inte ens hör det själv ”Du har ingen aning hur det är att bli av med magen.”

Hon sitter kvar i fönstret och låter nattens kalla fingrar svepa över hennes bleka alabasterhud. Snön lägger sig på hennes tår och smälter i samma sekund.

Klockan slår ett, klockan slår två.

Elliot vaknar med ett ryck av att något smeker henne över kinden. I samma andetag inser hon att det bara är hennes blonda hår som lekfullt blåser runt hennes smala huvud.

Det är kallt. Elliot är kallare. Elliots mage är fortfarande borta.

 

Man ska inte somna bredvid ett fönster hur vacker natten än är, hur svart natten än är. Även om den är svart som döden.

***

 

Jag såg honom idag.

Och alla ballonger small på en och samma gång. Min mage trillade ner på marken och dog.

 


tankar och antecknat

Jag har lämnat böcker uppslagna på köksbordet som egentligen borde läsas ut och tänkas över. Men de stakar sig i tankarna och jag läser samma ord om och om, fastnar, blir ritual. Ett mantra. Läs. Om. Nu.

 

Texter kan endast bli skrivna i Times New Roman.

 

Teckenstorlek: 12

 

Radavstånd: 1,5 (fast egentligen vill jag inte ha något radavstånd, vill att texterna ska flyta ihop och blandas som vågor, salt och sandkorn, swoosh, swoosh)

 

Och jag har slutat lyssna på musik. För all elektronik omkring mig vägrar fungera, kapitulerar och gömmer sig i sönderhet. Låtarna som jag hittar gömda betyder ingenting för mig. Det finns inga minnen kopplade till någonting.

 

Och jag fryser ständigt om mina fötter. Om mina händer. Om mina lungor. Om mina ögon.

Och jag vill skriva (Times New Roman, teckenstorlek 12, radavstånd 1,5 eller inget) men får kramp i mina händer.

 

På tjugofyra timmar kan jag göra mig liten och helt enkelt bli ensam. Är inuti, både mig själv, inne i tankarna. Inne i böckerna som jag lämnar.

 

”Vår kärlek kan välta hus” Monika Fagerholm skriver (jag måste dock påpeka att hus är jävligt stabila).

 

Ibland droppar mina tankar som tårar, vatten, blod. Men ibland koagulerar de och jag kan inte tänka på något i flera dygn. Man måste hitta sin plats, där tankarna är flygplan som kan flyga. Eller fåglar. En fågelunge.


16/5 -13

Ibland vill jag bara krama någon, krama någon jättehårt. Idag kände jag så. Jag ville krama någon jättehårt och det behövde inte vara någon jag brydde om eller någon som brydde sig om mig, jag ville bara krama någon. 
Jag ville krama någon som skulle krama mig jättehårt tillbaka, verkligen tryckande hårt så det nästan gör ont. Jag ville krama någon som inte ville sluta kramas efter ett tag utan bara kände i trycket av mina händer när kramen tog slut.
Jag ville verkligen krama någon idag

Om

Min profilbild

AGNES

välkomna alla mymlor och snusmumrikar. här samlar jag mina förvirrade och förvirrande texter. läs om du vill och skriv gärna själv dina egna tankar; som kommentar eller till agnes95@hotmail.se

RSS 2.0