En bit av något större (andra biten)

När han älskar går han igenom dessa stadier
1. Han ser dig och han ser hur du nervöst pillar med ditt hår. Han ser dina fyra födelsemärken som är formaterade som en fyrkant. Han ser rynkan i din bleka panna. Nu har han sett dig och han kommer aldrig glömma dig. Han måste ha dig.
2. Han tänker på dig hela tiden. Han vet hur han ska kunna träffa dig och hur du ska falla för honom, men först måste han bearbeta din personlighet och din aura. Hade han haft fler vänner, någon att lita på hade han pratat med dem om dig men istället skriver han ner allt i anteckningsböcker och dagböcker (sidor han sedan river ut när ni gör slut, sidor han använder som bokmärken och glömmer i biblioteksböcker).
3. I det tredje stadiet faller du för honom, såklart. Såklart därför att han är ganska fantastisk. Han är en intressant person med en intressant personlighet som gör intressanta saker utan att han egentligen tänker igenom dem eller för att försöka få sig själv att verka mer intressant än han är. Ni älskar som om ni aldrig älskat förr, ni är fantastiska och ni blir så intressanta att universum själv vill veta hur ni bär er åt.
4. Han inser att han inte förtjänar dig. Han har lärt känna varenda del av dig, han har kramat ur varenda vattendroppe och kommer inte få ut något mer ur er. Och med all vetskap han nu har så vet han också att han är en feg varelse och att du är så mycket mer utan honom. Han förstår att du var det fantastiska i er och att utan dig skulle universum inte ens se åt honom.
5. Han gör slut, eller får det att ta slut. Fyra gånger har han rivit ut hjärtan och sagt att jag förtjänar dig inte, flyg iväg innan du inser vilken bur jag satt dig i. En gång har han lyckats få sin kärlek att se buren hon satt i innan han talade om det för henne. Isabelle räknas inte alls för hon rev ut hans hjärta innan han ens insåg att han var kär.

Nu är han med sin sjunde kärlek och mallen har svikit honom totalt. Hon är inte som någon av hans sex förgående kärlekar. Hon följer ingen mall och absolut inte hans, dessutom är det hon som är svagare än han och det trots att han är så otroligt vek. Han hamnade direkt i stadie fem efter att han insåg att han var bortom-alla-gränser-kär. Han kan inte lämna henne för han är klarar sig inte utan henne. Han kommer bli förlorad och han vill att hon ska lämna honom för att slippa ha ett femte slut på sitt samvete, men han vet även att hon inte kommer klara sig utan honom. Han vet att hon inte kommer överleva att det är tack vare honom som hon fortfarande tar sig upp på morgonen trots att han borde avrättas för idioti.

En bit av något större (första biten)

Han har varit kär sju gånger i sitt liv. Första gången han blev riktigt hjärtdunkande-rodnande-blodsockerfallskär var när han var fjorton år gammal. Han förstod ingenting, vad det var som hände, vilka kemiska reaktioner som började smälla fyrverkerier i hans mage och fick honom att ignorera alla socialt accepterade normer angående stirrande i korridorer.

 

Han låg på linoleumgolvet i sitt rum och skrek och grät och hans mor kom in med smärtstillande och mumlade skrämt om ibuprofen och alvedon.

”Förstår du inte att jag har blivit kär?” skrek han åt henne och höll sig om sin bubblande mage.

 

Sen dess hade han blivit kär på löpande band. Stormande kär vill säga. Småkär blev han hela tiden; i folk som ställde sig i fel kö och förvirrat kollade sig omkring rädd för det okända de plötsligt hamnat i, i flickor med flätat hår och glasögon, i pojkar med pocketböcker uppstickande ur bakfickan, i människor som går ensamma på bio, i gamla tanter med käppar, i gubbar med hattar, ja småkär kunde han bli i vem som helst, men stormkär, det blev han bara i de allra finaste.

 

Hans första kärlek kysste honom bakom skolmatsalen 22:57 en lördagkväll. Hon hette Isabelle.

De hade tjuvrökt cigaretter och försökt hosta så tyst som möjligt när hon plötsligt lutade sig närmre och kysste honom. Det var för övrigt hans första kyss och på något sätt tyckte han den var bedrövligt fin och bedrövligt hemsk på samma gång. Den var fruktansvärt dålig egentligen och bestod av mer tänder än läppar. Dessutom fick han en dov känsla i mellangärdet av att hon tog något av honom med sig i kyssen, en oskuldfullhet som bara finns i en okysst fjortonårig pojke. Oavsett så blev det ingen mer kyss för honom och Isabelle, någonsin. Efter incidenten bakom skolmatsalen 22:57 den där lördagkvällen lämnade hon honom och tog med sig hans dyrbara kärleksoskuld. Han var förkrossad i en månad.

 

Nu har han kämpat sig igenom sex kärlekar. Sex kärlekshistorier som alla slutat i tragedi. Fyra av de sex sluten hade han sig själv att skylla. Han har krossat hjärtan i rädsla för att själv få sitt hjärta krossat så som Isabelle krossade hans första. Det är i alla fall hans metafor. Han antar att om man kollar på honom ur en objektiv vinkel så skriver man endast Idiot eller Feg i rutan för egna kommentarer i bedömningsmatrisen över hans liv. Han vill inte hålla med för om han gör det så kommer han aldrig våga älska någon igen och att älska är det enda han kan.


Tiden hinner inte ifatt oss

"Är det inte ett mystiskt ord, arktisk... Rent och ganska hårt. Och meridianer... Är det inte vackert? Vi kommer att resa utmed dem, snabbare än ljuset hinner följa oss. Är det inte så? Tiden hinner inte ifatt oss."
- Dockskåpet av Tove Jansson 1978
 

är detta en undergång

Jag tror att vi är för frusna för varandra. Du vet när man fryser ännu mer om man rör på sig, om man ens rör sig det allra minsta.

 Jag tror att vi inte ens vågar lyfta våra huvuden och titta på varandra för vi är för rädda för att börja frysa. Trots att det vi känner nu inte är värme så är det bättre än en total iskyla.

 Och det är så synd för vår rädsla för kylan kommer att bli vår undergång. Om man nu kan prata om oss i plural. Vi är mer ett du och ett jag som tillsammans inte blir en tvåsamhet. Det är för kallt för att kunna värma varandra, vi har väntat för länge på värmen, den gav upp. Om man nu kan prata om en undergång för man kan inte gå under om man aldrig kommit över ytan.

 

(och jag litar aldrig på någon för jag har alltid blivit sviken)


ålder//andetag

Det känns som om mina andetag blir tyngre. Eller nej, det känns som att det blir svårare att dra ner luften i lungorna. Det känns som om någon placerat ett filter i luftstrupen.
Är det verkligen så det är att växa upp. Ska en uppväxt vara synonym med adningssvårigheter.
 
Jag kan inte fylla arton och fortfarande tro att jag är femton. Det går inte och det förstår vem som helst.
 
(Oh, when I was seventeen my mother said to me don't stop imagining the day that you do is the day that you die)
 
 

Tankar från den nionde februari

Lördagmorgon: 
Morgonen börjar vid 12 för mig och jag vet inte om jag ska få ångest för att jag sover bort dagen, dagarna?
Somliga är satansdyrkare men jag dyrkar endast mitt kaffe.
Om nätterna drömmer jag märkliga drömmer som orsakas av böckerna jag läser; böcker om en alternativ framtid, styrd av teknologi. Jag ryser av obehag och tänker att "så här får det aldrig bli, det får det bara inte."
(jag älskar tanken av en framtid men jag avskyr tanken av att leva den fel)
 
 

Ett första inlägg

Hej!
Hej du Ingen som antagligen läser detta. Just nu finns det absolut ingen som läser detta förutom jag och det är väl fint på något sätt. 
Jag är Agnes och jag har faktiskt inte riktigt lust att beskriva mig själv särskilt mycket; jag är jag helt enkelt.
Jag tycker om att skriva. Hurvida det jag skriver är något som tillhör det sämre eller bättre är väl upp till var och en (angående detta vet jag faktiskt inte själv vad jag tycker). Det är alltså vad den här sidan förhoppningsvis kommer att bli; en textsamling. 
 
Jag är för övrigt snart arton år, eller det vill säga om man räknar sju månader som snart. Jag är förtjust i saker som keso, soliga dagar, böcker och intressanta personligheter. Författare som jag är extra förtjust i är: Tove Jansson, Haruki Murakami, Jonas Gardell, Syliva Plath med flera. 
 
Om världen var som jag ville så skulle jag hinna läsa alla böcker värda att läsa och jag skulle själv skriva något som andra ansåg vara värt att läsa. Någon gång kanske det händer, jag vet inte vi får helt enkelt se.
 
Nu har jag ingen lust att skriva något mer om mig själv för det är inte det viktiga.
 
/a

RSS 2.0