En bit av något större (första biten)

Han har varit kär sju gånger i sitt liv. Första gången han blev riktigt hjärtdunkande-rodnande-blodsockerfallskär var när han var fjorton år gammal. Han förstod ingenting, vad det var som hände, vilka kemiska reaktioner som började smälla fyrverkerier i hans mage och fick honom att ignorera alla socialt accepterade normer angående stirrande i korridorer.

 

Han låg på linoleumgolvet i sitt rum och skrek och grät och hans mor kom in med smärtstillande och mumlade skrämt om ibuprofen och alvedon.

”Förstår du inte att jag har blivit kär?” skrek han åt henne och höll sig om sin bubblande mage.

 

Sen dess hade han blivit kär på löpande band. Stormande kär vill säga. Småkär blev han hela tiden; i folk som ställde sig i fel kö och förvirrat kollade sig omkring rädd för det okända de plötsligt hamnat i, i flickor med flätat hår och glasögon, i pojkar med pocketböcker uppstickande ur bakfickan, i människor som går ensamma på bio, i gamla tanter med käppar, i gubbar med hattar, ja småkär kunde han bli i vem som helst, men stormkär, det blev han bara i de allra finaste.

 

Hans första kärlek kysste honom bakom skolmatsalen 22:57 en lördagkväll. Hon hette Isabelle.

De hade tjuvrökt cigaretter och försökt hosta så tyst som möjligt när hon plötsligt lutade sig närmre och kysste honom. Det var för övrigt hans första kyss och på något sätt tyckte han den var bedrövligt fin och bedrövligt hemsk på samma gång. Den var fruktansvärt dålig egentligen och bestod av mer tänder än läppar. Dessutom fick han en dov känsla i mellangärdet av att hon tog något av honom med sig i kyssen, en oskuldfullhet som bara finns i en okysst fjortonårig pojke. Oavsett så blev det ingen mer kyss för honom och Isabelle, någonsin. Efter incidenten bakom skolmatsalen 22:57 den där lördagkvällen lämnade hon honom och tog med sig hans dyrbara kärleksoskuld. Han var förkrossad i en månad.

 

Nu har han kämpat sig igenom sex kärlekar. Sex kärlekshistorier som alla slutat i tragedi. Fyra av de sex sluten hade han sig själv att skylla. Han har krossat hjärtan i rädsla för att själv få sitt hjärta krossat så som Isabelle krossade hans första. Det är i alla fall hans metafor. Han antar att om man kollar på honom ur en objektiv vinkel så skriver man endast Idiot eller Feg i rutan för egna kommentarer i bedömningsmatrisen över hans liv. Han vill inte hålla med för om han gör det så kommer han aldrig våga älska någon igen och att älska är det enda han kan.


Kommentarer
Postat av: Paula

Du är verkligen fantastisk. Skriv en bok och jag köper den.

Svar: men åh, tack!
AGNES

2013-02-26 @ 19:41:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0