Småskrivet

¤ Hon ser sig inte för innan hon går över gator för hon bryr sig inte om liv och död
 
¤ Men jag har min egen stad med parkbänken och gatorna som jag hatar. 

Tjuven

Tjuven är ute varje fredag och stjäl. Han stjäl hjärtan som han aldrig lämnar tillbaks.
Han stjäl hjärtan från flickor och pojkar som aldrig får se dem igen.
Han samlar stulna hjärtna i en glasburk och lämnar sina offer i ett vimmel av för-ord: förvirrade, förgråtna, förlorade.
 

att ljuga för sig själv

Jag tror att jag slutat förstå hur jag fungerar. Jag trillar inte bara på ord utan på tankar, stenar, mina egna fötter. Jag har snubblat ner i en grop av osäkerhet och självförakt och jag tror inte ens att jag själv har förstått det.

Jag behöver något som rycker bort mig från marken och som slänger upp mig i luften. Jag behöver något som får mig att dra så hårt efter andan att det gör ont i lungorna. Jag behöver något som får mig att spärra upp ögonen, något som boxar sönder mig inifrån och släpper mig fri.

Jag behöver något, kanske behöver jag någon.

Men hur ska man tillåta någon att hitta en när man gömmer sig för alla, bakom osynliga slöjor och skynken dit man inte ens ser själv. Hur kan man tillåta någon att älska en när man inte kan tycka om den minsta lilla bit av sig själv?

Anna frågar vem du skulle vilja vara mest i hela världen om du bara fick byta så där hur som helst och jag svarar mig själv men jag tänker att nu ljuger jag nog och jag vet inte varför (och Anna svarar att det är fint och ja visst hade det varit fint om man talar sant).

 

Och i högtalarna skriker någon att han hellre är blind än att se sitt liv utan mig, fast han sjunger inte till mig men om kniper tillräckligt hårt med ögonen så blundar även själen och då kan man ljuga utan att det gör allt för ont, framförallt för sig själv. 


RSS 2.0