november

Snart är det november och jag mår illa. Spring, spring inte, oktober snälla stanna. Jag håller dig i mitt järngrepp du håller med mig om att du är för kort och väntar på mig en timme. En timme räcker inte fattar du väl.
 
Jag håller ingen i handen och jag hatar ingen. Jag är trött på människor, trött på personligheter, är så trött.
Får ångest av en storm som fångar mig inomhus och när jag springer ut för att känna så känner jag verkligen den så-fucking-mycket. Den skakar verkligen mig, trycker mig åt alla håll och jag skrattar och det pirrar i magen. Att en vind kan få mig att må bra. Knäppt.
 
Jag bryter ner mig till minsta beståndsdel och ser på mig själv ur ett makroperspektiv. Jag pekar på nästan alla delar och säger fel fel fel felfelfelfleflefleflel. Öhk. 
 
Om kvällarna mår jag alltid illa och jag förstår inte varför. Jag har en liten aning men jag vet inte hur jag ska förklara den teorin och koppla den till verkligheten.
 
Skolan ger mig alltid ångest, är jag inte bäst i skolan är jag ingenting och då stannar jag hellre hemma och gråter tårar. Det är så fucked up äckligt att man ska må så. 
 
Jag skriver en novell och jag blir relativt nöjd. Alltid relativt. Aldrig tillräcklig (mitt motto typ). Jag kluddar och jag tänker att jag borde så mycket. Att jag måste ha självdisciplin men det har jag aldrig. Aldrig någon jävla kontroll över mig själv (eller jo, aldrig är en överdrift ibland har jag så bra kontroll att jag blir rädd för kontrollen, släpper den och försvinner ner i en brunn av självförakt och självhat).
 
Jag är så dum mot mig själv, måste sluta vara det. Jag är inte redo för november för mer mörker kylafrysaintillbenenmittblodstelnaroj. Är absolut inte någonsin redo för december. December är min sämsta månad, sämre än mtoms. Då är det illa.

Känslor när man var liten

 
En gång när jag var liten var jag på stan med min mamma. Vi var inne i en affär och jag gick ner till barnavdelningen där hon sen skulle hämta mig. Men hon kom aldrig och jag trodde hon lämnat mig. Jag sprang upp för alla trappor och skrek "MAMMA MAMMA MAMMA". Ingen reagerade, alla var stumma vuxna monster som inte såg ner på mig som liten var. Jag sprang ut och letade, hon var ingenstans - jag var lämnad, jag förblev lämnad. 
Nej, jag blev hittad till slut men den där känslan som slog mig då slår mig ganska ofta i ansiktet, en rå käftsmäll. 
 
En gång när jag var liten var jag ute i havet med min syster och min mamma. Då dog jag nästan, mitt liv tog nästan slut då när jag var kanske tre år. Jag kommer ihåg känslan när man på riktigt förstår innebörden av att inte kunna andas. 
Vi var ute på en sandbank och jag ville gå in, men ingen vill lyssna till den som liten är så jag började gå själv och sandbanken tog slut. Vattnet steg runt mig men jag forstatte gå och jag tänkte att jag SKA till stranden. Jag hoppades att en ny sandbank skulle börja snart men det gjorde den inte. När hela min kropp var under vatten hoppade jag för att försöka få luft. Jag kommer ihåg den känslan av att inte kunna andas. Jag känner den ibland, känslan av att vara under vatten och inte kunna andas. 

RSS 2.0