Känslor när man var liten

 
En gång när jag var liten var jag på stan med min mamma. Vi var inne i en affär och jag gick ner till barnavdelningen där hon sen skulle hämta mig. Men hon kom aldrig och jag trodde hon lämnat mig. Jag sprang upp för alla trappor och skrek "MAMMA MAMMA MAMMA". Ingen reagerade, alla var stumma vuxna monster som inte såg ner på mig som liten var. Jag sprang ut och letade, hon var ingenstans - jag var lämnad, jag förblev lämnad. 
Nej, jag blev hittad till slut men den där känslan som slog mig då slår mig ganska ofta i ansiktet, en rå käftsmäll. 
 
En gång när jag var liten var jag ute i havet med min syster och min mamma. Då dog jag nästan, mitt liv tog nästan slut då när jag var kanske tre år. Jag kommer ihåg känslan när man på riktigt förstår innebörden av att inte kunna andas. 
Vi var ute på en sandbank och jag ville gå in, men ingen vill lyssna till den som liten är så jag började gå själv och sandbanken tog slut. Vattnet steg runt mig men jag forstatte gå och jag tänkte att jag SKA till stranden. Jag hoppades att en ny sandbank skulle börja snart men det gjorde den inte. När hela min kropp var under vatten hoppade jag för att försöka få luft. Jag kommer ihåg den känslan av att inte kunna andas. Jag känner den ibland, känslan av att vara under vatten och inte kunna andas. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0