hittar dig varsomhelst

jag tittar mig i spegeln. klockan är 00.31
klockan är 00.31, 5 glas vin
jag ser mig i ögonen. mina ögon är blågröna
det
är
obehagligt
när jag ser mig i ögonen ser jag någon annan jag tänker "vem är du, föddes du också i lund, upplevde du allt jag gjorde, vem var du, vem har du varit fram till denna sekund, är du verkligen jag"
 
det kändes som att jag såg ner på mig själv
jag tror jag gjorde det
det gjorde ont. blågrönt gjorde ont in i själen
klockan 00.31, 5 glas vin, sveper den sista slatten ur det sjätte och det svider i halsen
 
anteckning ur min mobil som jag läser nästa dag när jag vaknar:
Agnes du fucking klarar detta du är bäst ok?
Läs detta imorgon och snälla tillåt dig själv att älska dig för en gångs skull
 

Tyvärr, Agnes i past tense. Ibland vill man saker mer när man vet att man kommer glömma dem till dagen efter om man inte skriver en anteckning om dem. Förlåt.

hej

Oj vad många ni helt plötsligt blev, varifrån kommer ni alla nya? 
Och vem är ni? Sånt är alltid kul att veta.
 
 

agnes en halv midnatt bland blommor

 
 
samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla.
så mycket strunt, så som man sitter och romantiserar det som inte är vackert. Jag kramar om det som dödar, sitter och tittar på avstånd och tänker att det är fint när det egentligen är två cancerlungor som gråter. hmm
 
Vad förtjänar vi? Förtjänar vi att komma ihåg varandra?
 
"Vilken buss tar du?
4:an,
Aha, jag tar 2:an"
 
kyssar och hångel i natten, tusen tunga tankar.
 
"puss, jag tycker om dig"
 
puss, jag gillar dig med, pusspusspusspuss. vill vara där när du tänker på mig och då vill jag sätta på mig min tankeläsarhatt och se in i din hjärna och se hur du ser mig, det är ingen spegel, ingen avbild det är jag från rätt håll med ögonen som har olika form och läppar som kan forma orden puss jag tycker om dig.
söker i ett blomskapande land, kanske hittar. vet inte ofta ibland aldrig men det händer även att jag vet precis.
lever diffusa liv. what
 
 
 

ingen behöver egentligen läsa och jag orkar inte läsa igenom för jag vet inte ens vad jag vill säga med detta.

Nu måste jag skriva igen. Jag måste skriva för jag var tvungen att springa, jag var tvungen att springa så snabbt som jag aldrig sprungit förut. Utan överdrift, jag vet det för jag brukar ta tiden. Jag ville springa bort från mig själv, eller nej, ut ur mig själv. Jag ville betrakta mig själv från fågelperspektiv och se min ynkliga siluett försöka springa bort från en person som är mitt eget jag. Jag sprang så snabbt att jag inte kände mina ben och så snabbt att jag inte förrän jag slutade springa insåg att jag grät. Inget hulkande utan ensamma, äckliga filmtårar som bara overkligt smörigt tyst silade ner för mina kinder.

Just nu avskyr jag mig, jag avskyr mig så brutalt mycket. Jag vill tömma mig på allt, jag vill plåga mig själv och få mig att känna all den ånger, skam och förtvivlan som jag förtjänar att känna. Jag tvingar mig lyssna på musik som sprättar upp mig inifrån, tvingar mig blöda på marken tills jag försvinner helt och hållet.

Jag har glömt bort hur man reagerar. Jag har övat på att vara den Agnes som människor känner så länge att jag glömt bort vem jag verkligen är. Jag har glömt hur jag ser ut egentligen. För jag ser mig genom någon annan Agnes ögon. Jag är inte jag. Vem är jag? Jag är en hemsk människa.

Och räkna alla texter, räkna varenda. Jävla. Mening. Och se att de alla handlar om olycka innerst inne. Räkna vartenda ord. Räkna dessa tvåhundra femtiofyra orden av olycka. Räkna dem och gråt med mig.

Vem är jag. Vem är jag. Vem är jag.

Vem är jag när jag säger att jag vill ha ensamheten, att det är ensamheten som jag så desperat klänger mig fast vid för rädslan att falla mot något otryggt. Äsch, jag snackar bullshit. Vi vet det alla och jag måste bara tömma ut, spy ut mina känslor som inte är mina längre, jag har gett bort varenda en av mina känslor. Utan att du vet att du fått den kanske det är just du som fick min lycka, du som fick min kärlek, du som fick min ambivalens.

Nej, ambivalensen bor kvar i mig.

Jag måste lära mig vem jag är igen, jag måste lära mig att jag inte förtjänar någon, något. Det är inte bra att glömma sådant. Det är inte bra att glömma vem man är även fast man inte har någon aning ändå.

2013-09-02


RSS 2.0