ingen behöver egentligen läsa och jag orkar inte läsa igenom för jag vet inte ens vad jag vill säga med detta.

Nu måste jag skriva igen. Jag måste skriva för jag var tvungen att springa, jag var tvungen att springa så snabbt som jag aldrig sprungit förut. Utan överdrift, jag vet det för jag brukar ta tiden. Jag ville springa bort från mig själv, eller nej, ut ur mig själv. Jag ville betrakta mig själv från fågelperspektiv och se min ynkliga siluett försöka springa bort från en person som är mitt eget jag. Jag sprang så snabbt att jag inte kände mina ben och så snabbt att jag inte förrän jag slutade springa insåg att jag grät. Inget hulkande utan ensamma, äckliga filmtårar som bara overkligt smörigt tyst silade ner för mina kinder.

Just nu avskyr jag mig, jag avskyr mig så brutalt mycket. Jag vill tömma mig på allt, jag vill plåga mig själv och få mig att känna all den ånger, skam och förtvivlan som jag förtjänar att känna. Jag tvingar mig lyssna på musik som sprättar upp mig inifrån, tvingar mig blöda på marken tills jag försvinner helt och hållet.

Jag har glömt bort hur man reagerar. Jag har övat på att vara den Agnes som människor känner så länge att jag glömt bort vem jag verkligen är. Jag har glömt hur jag ser ut egentligen. För jag ser mig genom någon annan Agnes ögon. Jag är inte jag. Vem är jag? Jag är en hemsk människa.

Och räkna alla texter, räkna varenda. Jävla. Mening. Och se att de alla handlar om olycka innerst inne. Räkna vartenda ord. Räkna dessa tvåhundra femtiofyra orden av olycka. Räkna dem och gråt med mig.

Vem är jag. Vem är jag. Vem är jag.

Vem är jag när jag säger att jag vill ha ensamheten, att det är ensamheten som jag så desperat klänger mig fast vid för rädslan att falla mot något otryggt. Äsch, jag snackar bullshit. Vi vet det alla och jag måste bara tömma ut, spy ut mina känslor som inte är mina längre, jag har gett bort varenda en av mina känslor. Utan att du vet att du fått den kanske det är just du som fick min lycka, du som fick min kärlek, du som fick min ambivalens.

Nej, ambivalensen bor kvar i mig.

Jag måste lära mig vem jag är igen, jag måste lära mig att jag inte förtjänar någon, något. Det är inte bra att glömma sådant. Det är inte bra att glömma vem man är även fast man inte har någon aning ändå.

2013-09-02


Kommentarer
Postat av: beatrice

fint.

Svar: men du är puss
AGNES

2013-09-06 @ 14:06:42
URL: http://arktiskt.tumblr.com
Postat av: myrre

<3

Svar: puss
AGNES

2013-09-09 @ 00:35:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0