Om att definiera sig själv/om att lösas upp:

Om att definiera sig själv/om att lösas upp.

Jag: ett samlat, slutgiltigt resultat av alla spegelblickar som jag fångar i luften när omvärlden ser på mig.

Jag: att identifiera sig med grupper.

Jag: tre koppar kaffe till frukost, håret i tofs, koncentrerad men samtidigt en substans som sipprar genom de sociala murarna som annars kväver en.

Jag köper kläder som ska skrika ”det här är jag”, men när jag känner på 30 % polyester 70 % bomull är det bara tyg och inte jag alls. Med mina fingrar kan jag riva sönder, med min intuition kan jag skala bort tygets skönhet och börja ogilla, börjar jag då ogilla mitt jag.

Om mig själv skriver jag helst i tredje person. Det är lättare att greppa och förstå en ”hon” än ett ”jag”. Du kan se dig som ”hon” i alla texter du läser, känna ”hennes” ojämna puls, vandra kring ”hennes” tankegångar och se dig själv i ”hennes” tafatthet.

Jag: läser böcker, äter mackor, tänker högt. 


Känslor när man var liten

 
En gång när jag var liten var jag på stan med min mamma. Vi var inne i en affär och jag gick ner till barnavdelningen där hon sen skulle hämta mig. Men hon kom aldrig och jag trodde hon lämnat mig. Jag sprang upp för alla trappor och skrek "MAMMA MAMMA MAMMA". Ingen reagerade, alla var stumma vuxna monster som inte såg ner på mig som liten var. Jag sprang ut och letade, hon var ingenstans - jag var lämnad, jag förblev lämnad. 
Nej, jag blev hittad till slut men den där känslan som slog mig då slår mig ganska ofta i ansiktet, en rå käftsmäll. 
 
En gång när jag var liten var jag ute i havet med min syster och min mamma. Då dog jag nästan, mitt liv tog nästan slut då när jag var kanske tre år. Jag kommer ihåg känslan när man på riktigt förstår innebörden av att inte kunna andas. 
Vi var ute på en sandbank och jag ville gå in, men ingen vill lyssna till den som liten är så jag började gå själv och sandbanken tog slut. Vattnet steg runt mig men jag forstatte gå och jag tänkte att jag SKA till stranden. Jag hoppades att en ny sandbank skulle börja snart men det gjorde den inte. När hela min kropp var under vatten hoppade jag för att försöka få luft. Jag kommer ihåg den känslan av att inte kunna andas. Jag känner den ibland, känslan av att vara under vatten och inte kunna andas. 

ingen behöver egentligen läsa och jag orkar inte läsa igenom för jag vet inte ens vad jag vill säga med detta.

Nu måste jag skriva igen. Jag måste skriva för jag var tvungen att springa, jag var tvungen att springa så snabbt som jag aldrig sprungit förut. Utan överdrift, jag vet det för jag brukar ta tiden. Jag ville springa bort från mig själv, eller nej, ut ur mig själv. Jag ville betrakta mig själv från fågelperspektiv och se min ynkliga siluett försöka springa bort från en person som är mitt eget jag. Jag sprang så snabbt att jag inte kände mina ben och så snabbt att jag inte förrän jag slutade springa insåg att jag grät. Inget hulkande utan ensamma, äckliga filmtårar som bara overkligt smörigt tyst silade ner för mina kinder.

Just nu avskyr jag mig, jag avskyr mig så brutalt mycket. Jag vill tömma mig på allt, jag vill plåga mig själv och få mig att känna all den ånger, skam och förtvivlan som jag förtjänar att känna. Jag tvingar mig lyssna på musik som sprättar upp mig inifrån, tvingar mig blöda på marken tills jag försvinner helt och hållet.

Jag har glömt bort hur man reagerar. Jag har övat på att vara den Agnes som människor känner så länge att jag glömt bort vem jag verkligen är. Jag har glömt hur jag ser ut egentligen. För jag ser mig genom någon annan Agnes ögon. Jag är inte jag. Vem är jag? Jag är en hemsk människa.

Och räkna alla texter, räkna varenda. Jävla. Mening. Och se att de alla handlar om olycka innerst inne. Räkna vartenda ord. Räkna dessa tvåhundra femtiofyra orden av olycka. Räkna dem och gråt med mig.

Vem är jag. Vem är jag. Vem är jag.

Vem är jag när jag säger att jag vill ha ensamheten, att det är ensamheten som jag så desperat klänger mig fast vid för rädslan att falla mot något otryggt. Äsch, jag snackar bullshit. Vi vet det alla och jag måste bara tömma ut, spy ut mina känslor som inte är mina längre, jag har gett bort varenda en av mina känslor. Utan att du vet att du fått den kanske det är just du som fick min lycka, du som fick min kärlek, du som fick min ambivalens.

Nej, ambivalensen bor kvar i mig.

Jag måste lära mig vem jag är igen, jag måste lära mig att jag inte förtjänar någon, något. Det är inte bra att glömma sådant. Det är inte bra att glömma vem man är även fast man inte har någon aning ändå.

2013-09-02


utdrag ur längre texter jag skrev 2008/2009

Kapitel 3

Clara har lagat till en köttgryta. Den smakar mest vatten men Elliot har snart allt i magen. Hon måste skynda sig in på rummet för att tankarna inte ska smälta ihop med Claras tjatter som går ett i ett.

Hennes tankar har inte flyttats en millimeter från de underliga gröna ögonen hon stötte på idag.

Jack.

Hon har druckit en hel hink med kokande vatten, känns det som. Hela magen bubblar sönder, som om hon druckit oändligt med sockerdricka. Hon böjer sig framåt och trycker på magen för att bubblet ska försvinna, men det blir bara starkare och starkare och till slut känns det som om hela hennes mage lämnat kroppen. Åkt iväg med en knippe färgglada ballonger på väg till landet ingenstans.

Elliot tar fram anteckningsblocket och skriver så fint hon kan:

 

Min mage har gett sig av. Den vandrar omkring bland molnen och pirrar.

Jag tror det är någon som förhäxat mig. Jag tror Han har förhäxat mig. Min värld har förvandlats av ett par underligt gröna ögon. Dem fångade mig, la mig i en lite låda och kittlade min mage så att den kokade upp.

Jag vet inte ens Hans namn.

 

Elliot kan inte vara uppe längre. Det är ansträngande att ha en mage som svävat iväg med ett knippe ballonger.

Clara sover redan, hon har morgonpasset på jobbet imorgon.

Minut för minut tickar förbi och Elliot finner sig själv sittandes i fönstret.

Hennes fönster är stort och inramat av vitt trä.

Natten är svart som döden. Elliot viskar ut mot natten.

”Varför var du tvungen att ge mig de underliga gröna ögonen, varför?” Hon viskar så tyst att hon inte ens hör det själv ”Du har ingen aning hur det är att bli av med magen.”

Hon sitter kvar i fönstret och låter nattens kalla fingrar svepa över hennes bleka alabasterhud. Snön lägger sig på hennes tår och smälter i samma sekund.

Klockan slår ett, klockan slår två.

Elliot vaknar med ett ryck av att något smeker henne över kinden. I samma andetag inser hon att det bara är hennes blonda hår som lekfullt blåser runt hennes smala huvud.

Det är kallt. Elliot är kallare. Elliots mage är fortfarande borta.

 

Man ska inte somna bredvid ett fönster hur vacker natten än är, hur svart natten än är. Även om den är svart som döden.

***

 

Jag såg honom idag.

Och alla ballonger small på en och samma gång. Min mage trillade ner på marken och dog.

 


tankar och antecknat

Jag har lämnat böcker uppslagna på köksbordet som egentligen borde läsas ut och tänkas över. Men de stakar sig i tankarna och jag läser samma ord om och om, fastnar, blir ritual. Ett mantra. Läs. Om. Nu.

 

Texter kan endast bli skrivna i Times New Roman.

 

Teckenstorlek: 12

 

Radavstånd: 1,5 (fast egentligen vill jag inte ha något radavstånd, vill att texterna ska flyta ihop och blandas som vågor, salt och sandkorn, swoosh, swoosh)

 

Och jag har slutat lyssna på musik. För all elektronik omkring mig vägrar fungera, kapitulerar och gömmer sig i sönderhet. Låtarna som jag hittar gömda betyder ingenting för mig. Det finns inga minnen kopplade till någonting.

 

Och jag fryser ständigt om mina fötter. Om mina händer. Om mina lungor. Om mina ögon.

Och jag vill skriva (Times New Roman, teckenstorlek 12, radavstånd 1,5 eller inget) men får kramp i mina händer.

 

På tjugofyra timmar kan jag göra mig liten och helt enkelt bli ensam. Är inuti, både mig själv, inne i tankarna. Inne i böckerna som jag lämnar.

 

”Vår kärlek kan välta hus” Monika Fagerholm skriver (jag måste dock påpeka att hus är jävligt stabila).

 

Ibland droppar mina tankar som tårar, vatten, blod. Men ibland koagulerar de och jag kan inte tänka på något i flera dygn. Man måste hitta sin plats, där tankarna är flygplan som kan flyga. Eller fåglar. En fågelunge.


16/5 -13

Ibland vill jag bara krama någon, krama någon jättehårt. Idag kände jag så. Jag ville krama någon jättehårt och det behövde inte vara någon jag brydde om eller någon som brydde sig om mig, jag ville bara krama någon. 
Jag ville krama någon som skulle krama mig jättehårt tillbaka, verkligen tryckande hårt så det nästan gör ont. Jag ville krama någon som inte ville sluta kramas efter ett tag utan bara kände i trycket av mina händer när kramen tog slut.
Jag ville verkligen krama någon idag

Småskrivet

¤ Hon ser sig inte för innan hon går över gator för hon bryr sig inte om liv och död
 
¤ Men jag har min egen stad med parkbänken och gatorna som jag hatar. 

Tjuven

Tjuven är ute varje fredag och stjäl. Han stjäl hjärtan som han aldrig lämnar tillbaks.
Han stjäl hjärtan från flickor och pojkar som aldrig får se dem igen.
Han samlar stulna hjärtna i en glasburk och lämnar sina offer i ett vimmel av för-ord: förvirrade, förgråtna, förlorade.
 

En bit av något större (andra biten)

När han älskar går han igenom dessa stadier
1. Han ser dig och han ser hur du nervöst pillar med ditt hår. Han ser dina fyra födelsemärken som är formaterade som en fyrkant. Han ser rynkan i din bleka panna. Nu har han sett dig och han kommer aldrig glömma dig. Han måste ha dig.
2. Han tänker på dig hela tiden. Han vet hur han ska kunna träffa dig och hur du ska falla för honom, men först måste han bearbeta din personlighet och din aura. Hade han haft fler vänner, någon att lita på hade han pratat med dem om dig men istället skriver han ner allt i anteckningsböcker och dagböcker (sidor han sedan river ut när ni gör slut, sidor han använder som bokmärken och glömmer i biblioteksböcker).
3. I det tredje stadiet faller du för honom, såklart. Såklart därför att han är ganska fantastisk. Han är en intressant person med en intressant personlighet som gör intressanta saker utan att han egentligen tänker igenom dem eller för att försöka få sig själv att verka mer intressant än han är. Ni älskar som om ni aldrig älskat förr, ni är fantastiska och ni blir så intressanta att universum själv vill veta hur ni bär er åt.
4. Han inser att han inte förtjänar dig. Han har lärt känna varenda del av dig, han har kramat ur varenda vattendroppe och kommer inte få ut något mer ur er. Och med all vetskap han nu har så vet han också att han är en feg varelse och att du är så mycket mer utan honom. Han förstår att du var det fantastiska i er och att utan dig skulle universum inte ens se åt honom.
5. Han gör slut, eller får det att ta slut. Fyra gånger har han rivit ut hjärtan och sagt att jag förtjänar dig inte, flyg iväg innan du inser vilken bur jag satt dig i. En gång har han lyckats få sin kärlek att se buren hon satt i innan han talade om det för henne. Isabelle räknas inte alls för hon rev ut hans hjärta innan han ens insåg att han var kär.

Nu är han med sin sjunde kärlek och mallen har svikit honom totalt. Hon är inte som någon av hans sex förgående kärlekar. Hon följer ingen mall och absolut inte hans, dessutom är det hon som är svagare än han och det trots att han är så otroligt vek. Han hamnade direkt i stadie fem efter att han insåg att han var bortom-alla-gränser-kär. Han kan inte lämna henne för han är klarar sig inte utan henne. Han kommer bli förlorad och han vill att hon ska lämna honom för att slippa ha ett femte slut på sitt samvete, men han vet även att hon inte kommer klara sig utan honom. Han vet att hon inte kommer överleva att det är tack vare honom som hon fortfarande tar sig upp på morgonen trots att han borde avrättas för idioti.

En bit av något större (första biten)

Han har varit kär sju gånger i sitt liv. Första gången han blev riktigt hjärtdunkande-rodnande-blodsockerfallskär var när han var fjorton år gammal. Han förstod ingenting, vad det var som hände, vilka kemiska reaktioner som började smälla fyrverkerier i hans mage och fick honom att ignorera alla socialt accepterade normer angående stirrande i korridorer.

 

Han låg på linoleumgolvet i sitt rum och skrek och grät och hans mor kom in med smärtstillande och mumlade skrämt om ibuprofen och alvedon.

”Förstår du inte att jag har blivit kär?” skrek han åt henne och höll sig om sin bubblande mage.

 

Sen dess hade han blivit kär på löpande band. Stormande kär vill säga. Småkär blev han hela tiden; i folk som ställde sig i fel kö och förvirrat kollade sig omkring rädd för det okända de plötsligt hamnat i, i flickor med flätat hår och glasögon, i pojkar med pocketböcker uppstickande ur bakfickan, i människor som går ensamma på bio, i gamla tanter med käppar, i gubbar med hattar, ja småkär kunde han bli i vem som helst, men stormkär, det blev han bara i de allra finaste.

 

Hans första kärlek kysste honom bakom skolmatsalen 22:57 en lördagkväll. Hon hette Isabelle.

De hade tjuvrökt cigaretter och försökt hosta så tyst som möjligt när hon plötsligt lutade sig närmre och kysste honom. Det var för övrigt hans första kyss och på något sätt tyckte han den var bedrövligt fin och bedrövligt hemsk på samma gång. Den var fruktansvärt dålig egentligen och bestod av mer tänder än läppar. Dessutom fick han en dov känsla i mellangärdet av att hon tog något av honom med sig i kyssen, en oskuldfullhet som bara finns i en okysst fjortonårig pojke. Oavsett så blev det ingen mer kyss för honom och Isabelle, någonsin. Efter incidenten bakom skolmatsalen 22:57 den där lördagkvällen lämnade hon honom och tog med sig hans dyrbara kärleksoskuld. Han var förkrossad i en månad.

 

Nu har han kämpat sig igenom sex kärlekar. Sex kärlekshistorier som alla slutat i tragedi. Fyra av de sex sluten hade han sig själv att skylla. Han har krossat hjärtan i rädsla för att själv få sitt hjärta krossat så som Isabelle krossade hans första. Det är i alla fall hans metafor. Han antar att om man kollar på honom ur en objektiv vinkel så skriver man endast Idiot eller Feg i rutan för egna kommentarer i bedömningsmatrisen över hans liv. Han vill inte hålla med för om han gör det så kommer han aldrig våga älska någon igen och att älska är det enda han kan.


är detta en undergång

Jag tror att vi är för frusna för varandra. Du vet när man fryser ännu mer om man rör på sig, om man ens rör sig det allra minsta.

 Jag tror att vi inte ens vågar lyfta våra huvuden och titta på varandra för vi är för rädda för att börja frysa. Trots att det vi känner nu inte är värme så är det bättre än en total iskyla.

 Och det är så synd för vår rädsla för kylan kommer att bli vår undergång. Om man nu kan prata om oss i plural. Vi är mer ett du och ett jag som tillsammans inte blir en tvåsamhet. Det är för kallt för att kunna värma varandra, vi har väntat för länge på värmen, den gav upp. Om man nu kan prata om en undergång för man kan inte gå under om man aldrig kommit över ytan.

 

(och jag litar aldrig på någon för jag har alltid blivit sviken)


RSS 2.0