10

Det är så mycket jag inte vet eller förstår mig på.
Jag funderar på vem jag är och om jag faktiskt mår bra. Jag tror inte det, jag tror jag är ledsen väldigt mycket och ganska ofta. Jag vet inte varför jag så ofta har en klump i magen som vrider runt och gör ont. Att den existerar gör ont och dess tyngd gör ont.
 
Jag förstår inte varför jag alltid lyckas ge ett sken av att må så bra när jag faktiskt är så ledsen. Det är inte riktigt att sätta på sig en mask och agera utan snarare ett instinktivt beteende som ligger i grund för en känsla av självförsvar; att jag måste försvara mig mot omvärlden. Jag vet inte varför
 
Jag har så svårt att formulera mina känslor de är som om de är inlåsta i den där oformbara klumpen i min mage och jag vet att det är lättare att skratta än att falla isär så jag faller isär när jag är ensam istället. Det är okej då.
 
Jag vill inte vara ledsen men jag vet inte riktigt hur man blir glad. Detta låter så deprimerande och sorgligt. Men det är så bokstavligt talat as well.
 
Tror att man kanske inte alltid ska skriva allt bakom fina formuleringar, ibland är det kanske lättast att skriva allt rakt upp och ner även fast det låter lite mer sorgset. Och kanske blir man faktiskt lite lättare när man skrivit ner det. 
 
Så detta är väl mest för mig än för någon annan, kanske inget att lägga tyngd vid. Jag vet inte, jag är splittrad.
 

november

Snart är det november och jag mår illa. Spring, spring inte, oktober snälla stanna. Jag håller dig i mitt järngrepp du håller med mig om att du är för kort och väntar på mig en timme. En timme räcker inte fattar du väl.
 
Jag håller ingen i handen och jag hatar ingen. Jag är trött på människor, trött på personligheter, är så trött.
Får ångest av en storm som fångar mig inomhus och när jag springer ut för att känna så känner jag verkligen den så-fucking-mycket. Den skakar verkligen mig, trycker mig åt alla håll och jag skrattar och det pirrar i magen. Att en vind kan få mig att må bra. Knäppt.
 
Jag bryter ner mig till minsta beståndsdel och ser på mig själv ur ett makroperspektiv. Jag pekar på nästan alla delar och säger fel fel fel felfelfelfleflefleflel. Öhk. 
 
Om kvällarna mår jag alltid illa och jag förstår inte varför. Jag har en liten aning men jag vet inte hur jag ska förklara den teorin och koppla den till verkligheten.
 
Skolan ger mig alltid ångest, är jag inte bäst i skolan är jag ingenting och då stannar jag hellre hemma och gråter tårar. Det är så fucked up äckligt att man ska må så. 
 
Jag skriver en novell och jag blir relativt nöjd. Alltid relativt. Aldrig tillräcklig (mitt motto typ). Jag kluddar och jag tänker att jag borde så mycket. Att jag måste ha självdisciplin men det har jag aldrig. Aldrig någon jävla kontroll över mig själv (eller jo, aldrig är en överdrift ibland har jag så bra kontroll att jag blir rädd för kontrollen, släpper den och försvinner ner i en brunn av självförakt och självhat).
 
Jag är så dum mot mig själv, måste sluta vara det. Jag är inte redo för november för mer mörker kylafrysaintillbenenmittblodstelnaroj. Är absolut inte någonsin redo för december. December är min sämsta månad, sämre än mtoms. Då är det illa.

Känslor när man var liten

 
En gång när jag var liten var jag på stan med min mamma. Vi var inne i en affär och jag gick ner till barnavdelningen där hon sen skulle hämta mig. Men hon kom aldrig och jag trodde hon lämnat mig. Jag sprang upp för alla trappor och skrek "MAMMA MAMMA MAMMA". Ingen reagerade, alla var stumma vuxna monster som inte såg ner på mig som liten var. Jag sprang ut och letade, hon var ingenstans - jag var lämnad, jag förblev lämnad. 
Nej, jag blev hittad till slut men den där känslan som slog mig då slår mig ganska ofta i ansiktet, en rå käftsmäll. 
 
En gång när jag var liten var jag ute i havet med min syster och min mamma. Då dog jag nästan, mitt liv tog nästan slut då när jag var kanske tre år. Jag kommer ihåg känslan när man på riktigt förstår innebörden av att inte kunna andas. 
Vi var ute på en sandbank och jag ville gå in, men ingen vill lyssna till den som liten är så jag började gå själv och sandbanken tog slut. Vattnet steg runt mig men jag forstatte gå och jag tänkte att jag SKA till stranden. Jag hoppades att en ny sandbank skulle börja snart men det gjorde den inte. När hela min kropp var under vatten hoppade jag för att försöka få luft. Jag kommer ihåg den känslan av att inte kunna andas. Jag känner den ibland, känslan av att vara under vatten och inte kunna andas. 

hittar dig varsomhelst

jag tittar mig i spegeln. klockan är 00.31
klockan är 00.31, 5 glas vin
jag ser mig i ögonen. mina ögon är blågröna
det
är
obehagligt
när jag ser mig i ögonen ser jag någon annan jag tänker "vem är du, föddes du också i lund, upplevde du allt jag gjorde, vem var du, vem har du varit fram till denna sekund, är du verkligen jag"
 
det kändes som att jag såg ner på mig själv
jag tror jag gjorde det
det gjorde ont. blågrönt gjorde ont in i själen
klockan 00.31, 5 glas vin, sveper den sista slatten ur det sjätte och det svider i halsen
 
anteckning ur min mobil som jag läser nästa dag när jag vaknar:
Agnes du fucking klarar detta du är bäst ok?
Läs detta imorgon och snälla tillåt dig själv att älska dig för en gångs skull
 

Tyvärr, Agnes i past tense. Ibland vill man saker mer när man vet att man kommer glömma dem till dagen efter om man inte skriver en anteckning om dem. Förlåt.

agnes en halv midnatt bland blommor

 
 
samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla.
så mycket strunt, så som man sitter och romantiserar det som inte är vackert. Jag kramar om det som dödar, sitter och tittar på avstånd och tänker att det är fint när det egentligen är två cancerlungor som gråter. hmm
 
Vad förtjänar vi? Förtjänar vi att komma ihåg varandra?
 
"Vilken buss tar du?
4:an,
Aha, jag tar 2:an"
 
kyssar och hångel i natten, tusen tunga tankar.
 
"puss, jag tycker om dig"
 
puss, jag gillar dig med, pusspusspusspuss. vill vara där när du tänker på mig och då vill jag sätta på mig min tankeläsarhatt och se in i din hjärna och se hur du ser mig, det är ingen spegel, ingen avbild det är jag från rätt håll med ögonen som har olika form och läppar som kan forma orden puss jag tycker om dig.
söker i ett blomskapande land, kanske hittar. vet inte ofta ibland aldrig men det händer även att jag vet precis.
lever diffusa liv. what
 
 
 

tankar och antecknat

Jag har lämnat böcker uppslagna på köksbordet som egentligen borde läsas ut och tänkas över. Men de stakar sig i tankarna och jag läser samma ord om och om, fastnar, blir ritual. Ett mantra. Läs. Om. Nu.

 

Texter kan endast bli skrivna i Times New Roman.

 

Teckenstorlek: 12

 

Radavstånd: 1,5 (fast egentligen vill jag inte ha något radavstånd, vill att texterna ska flyta ihop och blandas som vågor, salt och sandkorn, swoosh, swoosh)

 

Och jag har slutat lyssna på musik. För all elektronik omkring mig vägrar fungera, kapitulerar och gömmer sig i sönderhet. Låtarna som jag hittar gömda betyder ingenting för mig. Det finns inga minnen kopplade till någonting.

 

Och jag fryser ständigt om mina fötter. Om mina händer. Om mina lungor. Om mina ögon.

Och jag vill skriva (Times New Roman, teckenstorlek 12, radavstånd 1,5 eller inget) men får kramp i mina händer.

 

På tjugofyra timmar kan jag göra mig liten och helt enkelt bli ensam. Är inuti, både mig själv, inne i tankarna. Inne i böckerna som jag lämnar.

 

”Vår kärlek kan välta hus” Monika Fagerholm skriver (jag måste dock påpeka att hus är jävligt stabila).

 

Ibland droppar mina tankar som tårar, vatten, blod. Men ibland koagulerar de och jag kan inte tänka på något i flera dygn. Man måste hitta sin plats, där tankarna är flygplan som kan flyga. Eller fåglar. En fågelunge.


att ljuga för sig själv

Jag tror att jag slutat förstå hur jag fungerar. Jag trillar inte bara på ord utan på tankar, stenar, mina egna fötter. Jag har snubblat ner i en grop av osäkerhet och självförakt och jag tror inte ens att jag själv har förstått det.

Jag behöver något som rycker bort mig från marken och som slänger upp mig i luften. Jag behöver något som får mig att dra så hårt efter andan att det gör ont i lungorna. Jag behöver något som får mig att spärra upp ögonen, något som boxar sönder mig inifrån och släpper mig fri.

Jag behöver något, kanske behöver jag någon.

Men hur ska man tillåta någon att hitta en när man gömmer sig för alla, bakom osynliga slöjor och skynken dit man inte ens ser själv. Hur kan man tillåta någon att älska en när man inte kan tycka om den minsta lilla bit av sig själv?

Anna frågar vem du skulle vilja vara mest i hela världen om du bara fick byta så där hur som helst och jag svarar mig själv men jag tänker att nu ljuger jag nog och jag vet inte varför (och Anna svarar att det är fint och ja visst hade det varit fint om man talar sant).

 

Och i högtalarna skriker någon att han hellre är blind än att se sitt liv utan mig, fast han sjunger inte till mig men om kniper tillräckligt hårt med ögonen så blundar även själen och då kan man ljuga utan att det gör allt för ont, framförallt för sig själv. 


ålder//andetag

Det känns som om mina andetag blir tyngre. Eller nej, det känns som att det blir svårare att dra ner luften i lungorna. Det känns som om någon placerat ett filter i luftstrupen.
Är det verkligen så det är att växa upp. Ska en uppväxt vara synonym med adningssvårigheter.
 
Jag kan inte fylla arton och fortfarande tro att jag är femton. Det går inte och det förstår vem som helst.
 
(Oh, when I was seventeen my mother said to me don't stop imagining the day that you do is the day that you die)
 
 

Tankar från den nionde februari

Lördagmorgon: 
Morgonen börjar vid 12 för mig och jag vet inte om jag ska få ångest för att jag sover bort dagen, dagarna?
Somliga är satansdyrkare men jag dyrkar endast mitt kaffe.
Om nätterna drömmer jag märkliga drömmer som orsakas av böckerna jag läser; böcker om en alternativ framtid, styrd av teknologi. Jag ryser av obehag och tänker att "så här får det aldrig bli, det får det bara inte."
(jag älskar tanken av en framtid men jag avskyr tanken av att leva den fel)
 
 

RSS 2.0